Att bli mamma


Hej på er! Fick nyligen en fråga som gav mig en tankeställare.

Att bli mamma var det som du hade tänkt dig?

Under graviditeten:
Jag minns inte riktigt vad jag tänkte. Jag tog mer dagarna som de kom då jag var väldigt nervös inför allt nytt som snart skulle ske. Givetvis var jag glad men undra flera gånger om jag gjorde rätt. Självklart kommer jag aldrig ångra att vår fina dotter föddes. Men det innebär inte att man aldrig tvivlar för det. 

Många gånger tänkte jag kommer jag verkligen bli en bra mamma. Vilket fick mig att tvivla på mig själv som mamma. Många tankar under graviditeten gick åt till att oroa sig för allt och inget. Hur skulle jag kunna bli en bra mamma utan några större erfarenheter av barn? Jag hade ingen aning om vad jag hade att vänta mig som mamma. Jag är knappast ensam om de här tankarna men det gör det inte enklare för det. 

Efter Nora föddes:
Jag trodde aldrig att jag skulle oroa mig så mycket som jag gör. Jag är en allmänt orolig person men det blev inte bättre av att få barn. Nu har jag ännu en individ att oroa mig för resten av livet. Däremot fattar jag inte vad jag varför jag var så rädd för att ta i min egen dotter till en början. Det var nog för att det var nytt och för att hon var så liten. Men kärleken kom direkt vid första ögonkastet och är obeskrivlig. Hur kan en så här liten varelse vara så älskad? 

Att bli mamma var inte som jag hade tänkt mig. Det har varit skrik, glädje, stolthet, blöjbyten, kärlek, planering och mindre tid över till annat. Många kvällar/nätter i början bestod större delen av en krånglig mage. Det resulterade i en del skrik då vi inte kunde göra något. Det gick i alla fall mig att känna mig lite sämre som inte kunde hjälpa mitt barn. Hon sprider även så mycket glädje, stolthet och kärlek sedan hon föddes. Minsta lilla händelse hon gör får en att bli så stolt över henne. Jag går inte glömma alla blöjor, klädbyten och alla tvättmaskiner som gått sedan lillan kom. Hur kan en liten sluta ner sig så mycket? Vet att det bara är en uppvärmning innan det blir värre.

Att känna så här inför sitt eget barn hade jag aldrig trott. Men det är verkligen en underbar känsla att ha en egen familj. Att ha väntat så länge på detta var verkligen värt väntan.



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0