Svinalängorna av Susanna Alakoski

Svinalängorna handlar om Leena som ta det största ansvaret i en familj där det råder stora alkoholproblem hos föräldrarna. Hennes föräldrar är så kallade periodare det vill säga att de dricker i perioder och sedan är nyktra. När föräldarna har sin perioder kan de inte ta hand om Leena och hennes syskon. Leena gör sitt bästa för att görea de saker som inte hennes föräldrar klara av. Hon städar, ta hand om familjens hund och ser till att den yngre brodern får mat och går till skolan. När mamman blir inlagad på sjuikhus vet inte Leena hur hon ska handskas med situationen utan gör det hon lärt sig - att städa. Leena ville inte avslöja att det fanns problem i hennes familj. Hon skämdes över sina föräldrar. Hon är mycket rädd för att hennes föräldrar inte älskar henne vilket är den värsta känsla man kan känna. Hon känner sig kluven kring föräldrarna och vet inte vad hon ska känna efter att föräldarna sviker henne gång på gång. Trots detta älskar hon sina föräldrar.
 
Trots att Leena har ett större syskon är det ändå hon som får ta mest ansvar i hemmet. Brodern är så pass stor att han kan lämna hemmet. Leena som är yngre och kan bara vända sig till sin vän Åse och simhallen. Trots detta återvänder Leena hem då "hemmet" ska vara ens trygga zon. I och med att brodern är äldre kan han vistas hos kompisar längre än Leena och slippa de jobbbiga hemma. Han mår säkert lika dåligt som Leena, men som man är det inte alltid man visar de sidorna. Leena skuldbeläger sig själv för allt som händer där hemma. Något som inte är helt ovanligt i sådan situation. Leenas lillebror är den som mest visar att han mår dåligt. Han varken äter eller pratar och slutar gå till skolan.
 
Leenas mamma påstår att det bara är pappan som är alkoholist. Visst dricker mamman med men det är bara för att hon ska kunna stå ut med pappan. Tycker det låter lite som borförklaringar och att man inte vill erkänna sanningen. Att båda föräldrarna har sina perioder gör det inte lättare för Leena att handskas med allt. Dessutom får hon uppleva att hennes pappa misshandlar mamma ett flertal gånger. Varje gång säger mamman att hon aldrig ska förlåta honom, ändå gör hon det och allt fortsätter att vara som det varit tidigare.
 
I dagens samhälle tror jag att det är många fler som har samma preoblem som Leena. Problemet är att de inte vill berätta om det eftersom att det är skamligt och är jobbigt att prata om. Därför kan det vara svårt att upptäcka alla som behöver hjälp. Medan andra som faktiskt vågar ta steget inte blir tagna på allvar. Jag kan så väl känna igen Leenas beteende från min egen uppväxt - det vill säga att det var dottern i familjen som fick ta det största ansvaret. Visst vill man få det bättre men många är rädda för att hamna i en fosterfamilj då de inte vill komma ifrån sin familj.  Istället lever barnen på hoppet om att föräldrarna ska ändra sig till det bättre. Att ständigt behöva tänka på hur stämingen är när man kommer hem tär på psyket och det är svårt att slappna av. Ett barn ska vara ett barn och inte behöva ta samma ansvar som föräldrarna.
 
Måste säga att Leena är en otroligt stark människa, som kämpar på trots allt jobbigt. Det som gör att hon klarar av det är för att hon ser ljuspunkter i livet som hennes vänner, simningen och de stunderna när henes föräldrar är nyktra.  Det är nog därför hon klarar av de mörka stunderna i livet. Hela tiden lever Leena på hoppet om att det ska bli bra hemma hos henne. I och med att Leena lägger skulden på sig själv tänker hon att om hon fortsätter att kämpa kommer det blir en hel familj igen.
 
En mycket intressant bok som visar hur det kan vara att växa upp i ett samhälle med sämre ekonomi. Har ännu inte sett filmen men när jag har läst boken känns filmen mer intressant att se.



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0