Självmord ända utvägen?

Till minne av alla er som känner att döden är den enda utvägen för att få frid.
 
Igår möttes jag av beskedet att en person i min närhet hade tagit sitt liv. Det kom som en chock hade aldrig trott att jag skulle få uppleva självmord på nära håll. Trots att självmord är mycket vanligare än vad man kan tro. Jag träffade personen för drygt en månad sedan och märkte inte av något var nämnvärt fel. Möjligtvis att personen hade hetsigare humör. Det hetsiga humöret har jag hört inte är något ovanligt för personen. Så det behövde inte betyda något var fel dessutom känner jag inte personen helt. I efterhand fick jag reda på att det var mer orsaker som låg bakom personens dåliga mående. Det skulle inte varit varken första eller sista gången personen mådde dåligt då personen påstås vara bipolär.
 
Att vara bipolär innebär att man är manisk eller depressiv i perioder. Under en manisk period kan du vara överdrivet glad, överaktiv och ha ett extremt stort självförtroende. Många behöver mindre sömn än vanligt och är mer lättretliga eller aggresiva. Det är vanligt att man får dåligt omdöme och gör saker som inte är ordentligt genomtänkt, som kan medföra allvarliga konsekvenser. Om maniska symptomen är lindriga kallas de för hypomani.
 
Är du däremot inne i en depressionsperiod är du sällan glad, inte ens när du gör de saker som tidigare gjorde dig glad. Lusten och orken till att ta tag i saker blir mindre eller försvinner, även de vardaliga sysslorna kan kännas jobbiga. Det är även vanligt att man: har svårt att koncentrera sig, har dåligt självförtroende, har skuldkänslor, svårt att sova, vill inte äta eller äter mer än vanligt, känner hopplöshet, minskad sexlust, om depressionen blir djupare kan man få självmordtankar. Självklart kan man vara depremerad utan att ha bipolär sjukdom.
 
Olika former av bipolär sjukdom
Sjukdomsförloppet kan se mycket olika ut från person till person och kan förändras med tiden. Om depressioner byts av med kraftiga manier kallas detta för bipolär typ 1. Om depressionerna istället varvas med hypomanier kallas detta för bipolär sjukdom typ 2. Vissa har mer maniska perioder medan andra mer depressioner.
Bipolär sjukdom typ 1: är den mest kända formen och innebär att du får kraftiga manier och svåra depressioner. Vid båda tillstånden är det svårt att klara sig själv. Vid mani är det viktigt att man får vård på sjukhus. Vid en svår depression kan det finnas risk för självmord. I vissa fall kan tvångsvård behövas för att inte skada sig själv eller andra. Det är vanligt att man blir sjuk först i tonåren. Risken är större om man har någon nära släkting som har sjukdomen.
Bipolär sjukdom typ 2: De med typ 2 får återkommande depressioner med hypomanier. Symptomen: ökad energi, större kreativitet, skämsamhet och ett glatt humör som kan vara svårt att uppfatta som ett sjukdomstillstånd. Ändå är det viktigt att ha koll på perioderna eftersom att en vanlig depressionsbehandling inte fungerar. Istället måste personen få medicin som stabliserar stämningsläget.
 
Jag är inte bipolär och har svårt att sätta mig in i hur den här personen hade det. Däremot kan jag tänka mig att det inte är lätt att leva med sjukdomen utan medicin som stabiliserar kroppen. Upplever dessutom att det är lite tabu att prata om sitt mående och ännu värre är det för män i dagens samhälle. Det är känsligt att ta upp sitt mående inför andra då de ofta inte vet hur de ska reagera eller göra. Däremot kan jag tycka att samhället är påväg åt rätt håll då det börjar bli mer okej att tala om sitt mående än för några år sedan. Det känns som att samhället är lite mer informerade kring självmord men det kan alltid bli bättre. Tror många kan ha problemet med att våga ta det första steget till att be om hjälp och känner att de är "till besvär". Därför är det viktigt att ta människor på allvar när de pratar om att de mår dåligt eller har självmordstankar. Att ta hjälp är inte enkelt och det tar tid att må bättre men det är värt resan för att i slutänden må bättre.
 
Att mötas av det här beskedet fick mig verkligen en tankeställare. Jag tänker framför allt på personens anhöriga som fortfarande är i liv. Att få beskedet av att någon närstående har tagit sitt liv är aldrig något enkelt. Men när det handlar om ens son eller förälder kan jag tänka mig att det är extra jobbigt. Därför lämnar jag en extra tanke till alla er som förlorat någon på det här sättet. Att förlora någon är aldrig en enkel sak men extra tråkigt är det när de väljer att avsluta sitt liv själva. Ofta kan det ligga kvar en massa onödigt gräl som de kvarvarande har dåligt samvete för. Därför är det viktigt att tänka på ta hand om varandra då man aldrig vet som väntar runt hörnet.
 
Självmord kan jag påstå inte är en lösning för att må bättre. Däremot borde vården ta folk mer på allvar och hjälpa dem som mår dåligt. För hur ska man kunda vända sig till vården om man känner att de sviker en när man ber om hjälp?



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0