Välkommen till världen Nora

Välkommen till världen efterlängtade prinsessa! Jag hade precis gått in i graviditetsvecka 39 (38+0) och hade svårt att tro att den här dagen skulle sluta med att jag låg på förlossningen. Det var vid lunchtid i måndags som allt satte igång, med att vattnet gick och inom kort gick slemproppen. Till en början var jag osäker på om det var vattnet som gått, men när vattnet fortsatte forsa och slemproppen gick var det ingen tvekan om att vår bebis var påväg. Jag hörde då av mig till sambon som då arbetade och berättade att vattnet och slemproppen gått och han tyckte jag skulle ringa förlossningen.
 
Första telefonsamtalet till förlossningen blev jag inte särskilt bra bemött. Personen jag talade med sa att jag skulle avvakta och ta på mig en binda. Om det visade sig att det började forsa mer fostervatten eller att jag började blöda skulle jag återkomma. Smärtan kom mer och mer regelbundet och jag ringde återigen till förlossningen och blev bättre bemött. Hon beslutade att oavsett om det blev värre med värkarna eller inte så skulle jag komma in vid 7 tiden samma kväll. De ville nämligen konstatera att vattnet hade gått. När jag ringde in till förlossningen var det några timmar kvar tills jag hade tid. Ju mer tid som gick ju jobbigare blev värkarna och strax innan halv 7 stod jag inte ut och vi åkte in mot förlossningen.
 
Vi blev väl mottagliga och inom kort undersöktes jag och det konstaterades att jag var öppen 3 centimeter. Det blev ingen hemfärd för mig utan jag blev kvar för förlossning. Under undersökningen var smärtan på gränsen till vad jag kände att jag klarade av och när vi fick ett nytt rum var jag tvungen att be om smärtlindring. Jag började med lustgas som säkert gjorde mer nytta än vad jag själv tyckte. Tillslut blev smärtan för jobbig och jag fick ryggmärgsbedövning. Vilken lättnad även att den värsta smärtan inte försvann så lindrade det i alla fall bättre än lustgasen. Med tiden började värkarna avta och det kändes som att jag låg där i evigheter. Jag fick röra på mig samt få ett medel i handen för att få igång förlossningen igen. Ju tätare värkarna blev ju svårare blev det att stå ut med smärtan och det kändes som att man låg där i evigheter med smärtan. Det var en lättnad när vår flicka äntligen kom till världen.
 
Det var ett litet och välskapt mirakel som lades på mitt bröst klockan 01:14 den 3/10. Känslan av att äntligen få se henne var obeskrivlig. Det var en mycket liten prinsessa som förutspått. Hon var 42 centimeter lång och vägde 2155 gram och bland de minsta jag någonsin sett. Måste berömma all personal som var med under förlossningen de var verkligen toppen! Tanken jag hade när jag låg där och några dagar senare var "aldrig mer igen en förlossning". Det är nog tur att man glömmer smärtan ganska snabbt då det är värt smärtan för att få träffa ett så fint mirakel.
 
Måste säga att det kändes mycket lustigt att inte ha henne i magen längre. Jag blev ganska van vid att ha en liten där inne men skönt att kunna äta "normalt" igen. Hade lite problem med att äta under graviditeten så var en lättnad att kunna äta som vanligt igen.
Frida
2017-10-19 @ 09:23:41
URL: http://nouw.com/frida%C3%A5kesson

Stort grattis! :D




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0